Så länge det fanns liv...

Helen på CIVA när det såg bra ut
... fanns det hopp.

På måndagen den 13/4 satt jag vid datorn när telefonen ringde. Det var min systerdotter Felicia som ringde: -"mammas hjärta stannade i morse", -"VA?!" halvskrek jag. Felicia berättade att hon levde men att de inte visste något mer. -"Vi åker upp", sa jag. Vi ringde och kollade vem som skulle med och Veronica var i Tyskland så vi väntade tills hon kom hem. Madde kom hit och hjälpte till att fixa lite. När vi slutligen kom upp till Göteborg fylldes jag med hopp igen. Syster låg ju där, levande och andandes det fanns liksom inga alternativ för mig, hon skulle överleva detta. Hon var ju så stark, en riktig kämpe, hur skulle vi klara av att leva utan henne, nej nej det fanns inga alternativ. Dagarna som följde var svåra, fyllda med hopp, fyllda med oro och ångest för vad som kunde hända. Trots att hon var medvetslös under hela tiden ville jag aldrig tro att det kunde gått så illa. Vi hade samtal med läkarna som uppdaterade oss på vad som hände. Vi var givetvis fyllda med frågor för detta som hände min syster är verkligen INTE ett vanligt förlopp efter en levertransplantation samtidigt som det säkert inte hade hänt om hon inte gjort det. Så kom den hemska torsdagen och ögonblicket jag ALDRIG kommer glömma. Vi misstänkte vid det laget att hon kanske inte skulle vakna igen, men man har ju sett att det händer mirakel. Folk som vaknar från medvetslöshet och så länge det finns liv finns det hopp, trodde vi. Läkarna förde in oss för ett samtal på ett ganska litet rum som nog var ett kontor av något slag. Först pratade de om vad som hänt och varför, det var nog mest för att försöka övertala oss att de, från sjukhusets sida, inte hade kunnat förebygga detta. Någon av oss frågade vad händer nu, kommer hon att överleva. Läkaren tittar på oss rakt in i ögonen och säger; -"nej, det finns ingen chans". Kaos utbryter i mitt inre, jag vill inte, vill inte, detta är bara en jävligt jobbig mardröm. Jag mår illa, reser mig upp och flyr ut ur rummet. Tankarna är ett virrvarr av varför, nej, vill inte och minnen, minnen av min storasyster som jag sett upp till och älskat i hela mitt liv. Min syster som var hemma hos mig och mös med mig och Bastian samma dag som hon åkte till Göteborg för att få en ny lever. Samma dag har jag skrivit i min blogg att min brors dödsdag skulle bli min systers livsdag. Så blev det inte och jag hatar att det inte blev så. Som trots sin allvarliga sjukdom och operation hade humor och låg och skojade i sjuksängen. Men hon var rädd, rädd för att dö. Jag gjorde det jag kunde, tog hennes hand och höll den när hon mådde dåligt. Höll hennes hand och sa att allt skulle bli bra och att vi skulle ha en stor fest för henne när hon kom ifrån sjukhuset. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag ville helst att marken under mig skulle sluka mig så att jag kunde hamna i ett tillstånd utan känslor. Det vill jag fortfarande. Ute i den kala korridoren fanns träsoffor där vi suttit innan. En av läkarna kom efter mig och efter en stund tog han tillbaka mig in i rummet igen. Fy vad det är jobbigt att tänka på och skriva om detta nu. Efter det tillfället ringde jag Anders som kom upp med Max och Bastian, och ville helst inte gå in på systers rum igen. Nu visste jag att det inte var hon som låg där och det gjorde allt för ont att gå in och veta det. Trots att det var jobbigt gick jag ändå in med Max. Jag var även med när de stängde av respiratorn men tyckte att det var olidligt att se henne dra ett andetag och inte veta om det var det sista, så jag gick. Nu när jag skriver så här om det så känns det som jag beskriver en dröm. Ååå vad jag önskade att det var en dröm. Det är så sjukt jobbigt, jag önskar inte min värsta ovän denna smärta. Visst kommer alla någongång förmodligen förlora någon man älskar men förhoppningsvis är de äldre. Man tror inte att man ska klara av att leva utan den man älskar men man är så illa tvungen.

Begravningen var jävligt jobbig och hemsk, samtidigt som den var otroligt fin. Prästen hade fångat min systers underbara existens med sina ord och Veronica läste en mycket fin text. Det var många som hade skickat blommor som var jätte fina!

Denna text hade jag skrivit till syster som prästen fick läsa:

Om jag hade kunnat trolla Skulle du, vår fina, starka stjärna fortfarande lysa bland oss Om jag hade kunnat trolla skulle vi inte behöva genomgå detta lidande, sorgen och saknaden av dig Om jag hade kunnat trolla skulle du fortsätta sprida ditt underbara ljus omkring dig Du, vår underbara, om jag bara hade kunnat trolla.

Jag sa ofta under sjukhustiden i Göteborg att jag önkade att jag kunde trolla henne frisk igen och att hon skulle komma ut lagom till det fina vackra vårvädret. Fattar ni hur ont det gör?!

Dunsa