I min famn

Har jag ett av mina två värdefullaste!

Ljus och släkt.

Jag är inte förtjust i kyla men det jag verkligen gillar med denna årstiden är ljusen. Många små lampor, tända ljus och julgransbelysningen. Jag älskar att sitta under filten i soffan med allt ovanstående och njuta av ljusen. Jag antar att det är därför vi vill ha så mycket ljus eftersom det är så mörkt nu. Mina barn är mina ljus, de som får min vardag att blomstra! För även om de kan irritera mig när de inte lyssnar eller busar så är kärleken det vackraste som finns!

Även om jag tycker att julen är en härlig tid så är det också en smärtsam påminnelse om att jag så gärna hade spenderat tid och kärlek på/med syster och Viktor. De skulle varit här så som så många jular förr. Antalet julaftnar vi inte spenderat tillsammans är lätt räknade, bortsett från de senaste åren. Det var just runt jul vi fick reda på att min syster hade en tumör. Ja, därför är det faktiskt ganska viktigt för mig det här med att fira saker, att träffa nära och kära, skratta, mysa och umgås. Jag är rädd att ha gått miste.

Sen finns det en annan släkt, några personer som helt har missat eller feltolkat så mycket. Jag vet inte riktigt hur vi ska göra eller vad men jag hoppas verkligen att de kan finna sina sätt att hitta sina vägar. Det kan lätt bli konflikter runt jul tror jag. Man är liksom extra känslig och har stora förväntningar kanske och blir det inte som man tänkt sig blir man ledsen. Ska försöka sova nu, efter att jag släckt lampor och ljus såklart!

Natti

Mina forum...

Jag har mobiltelefon, jag använder den främst till att ringa med, kolla kartor osv.
Hemma har jag läsplatta eller dator. Då kollar jag fb, Twitter, några bloggar och annat på nätet som jag hittar. På dagarna är det oftast fullrulle, de senaste dagarna har min egentid, dvs tiden mellan när barnen har somnat och när jag själv ska sova börjat vid halv tio-tio, jag vill gärna försöka komma i säng senast 23-23:30. Dvs att jag har ca 1-2 timmar för mig själv per dag. Så är det nu, jag klagar inte. Men en sak har jag kommit på. Jag slarvar lite med kontakten med andra. Jag kommer på nu, klockan elva att jag borde, ringa och/eller tacka för de fina julkorten jag/vi har fått per post eller sms, jag borde ringa och stämma av med någon någonting vi bestämt, bekräfta något eller tom betala in eller kolla pengar. Ja, allt som inte finns på fb, Twitter eller någon annan nätsida missar jag i regel... Not good. Om ni blivit drabbade så tänker jag på er allra mest på sena kvällen när jag känner att det är lite försent att ringa eller messa.

Kram till er! Ska försöka att höra av mig im...

Ett år!

Igår blev vår lillplutt ETT år... Galet vad tiden går fort. Det har varit en tid fylld av kaos och oro men framförallt av kärlek och mysiga stunder. Bild får komma när jag bloggar från mobilen.
Som jag älskar den fina lille människan och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att jag får ha honom hos mig varje dag! Och hans storebror såklart!
Äh det får bli en bild ändå, dock av sämre kvalle med det fina kortet Julle fick av vår kompis som numera bor i Schweiz...
Natti

Just nu...

Just nu florerar det galet mycket rykten, myter och rent av osanningar runt invandring och  vem som inkräktar på vad i Sverige och på svenska traditioner. Jag blir rädd för enkelheten att bara gilla ett gäng osanna påståenden som då vänds som argument för rasism och främlingsfientlighet. Var enda gång man/jag ifrågasätter något vänds också det som ett argument att man inte får tycka vad man vill. När det i själva verket mest verkar vara jag som inte får tycka. Det jag varit rädd för hela tiden håller på att hända, de håller på att vinna. Jag orkar liksom knappt argumentera med fakta, orkar inte invända mot lögnerna. Jag orkar inte hålla fast vid mitt nyårslöfte som var att alltid visa och/eller säga emot när någon uttalar något orättvist, främlingsfientligt eller rasistiskt. Människor jag har respekterat i många år visar sig gilla helt absurda texter på fb. Det är helt galet. Det är sådant hat som skapar människor som hatar. Visst att det är upp till var och en att tycka, men det är inte ok att göra det med lögner. Jag har utbildning inom migration, jag har mer kunskap inom detta än vad de flesta i min närhet har. Men folk kommer med sina hittepå argument likväl. En som är utbildad inom ett annat område tex ekonomi, blir tveksamt lika ifrågasatta och påhoppade som jag blir. Nä, jag blir trött, jag blir matt och jag blir ledsen över var detta är på väg. Folk slutar tänka själva och jag blir rädd över var detta kan leda. Detaljerna runt alla rykten och myter orkar jag inte gå in på nu för det är bara så absurt och människor som tror annorlunda stänger öron och ögon likt små barn, som inte vill veta vad deras bättre vetande föräldrar har att säga. Det kanske är farligt att lyssna?!
Jag har dock människor i min närhet som ska ha stora eloger. De har öppnat sina ganska slutna ögon och vidgat sina hjärtan. Tro mig man mår bättre då!
Jag har också fördomar, det har vi alla, det viktiga är att försöka övervinna dem!

Bus!

Nätter

Kom inte i säng i tid igår. Ett-halv två. Och lillplutt har vaknat till och varit ledsen och vill ligga hos mig oftast. Sen kom den store också in. Det var så trångt och varken jag eller A har nog eg inte sovit sen runt fem eller så när han kom in.

För ett år sedan kunde jag inte heller sova varken på nätter eller dagar. Jag hade värkar, var in den sk latensfasen. Jag hade ont och var helt utmattad men det skulle dröja två dagar till innan bebisen kom ut till oss. Det är så fantastiskt med barn, graviditeter och födsel, jag önskar att alla bitar faller på plats någon dag och att jag får uppleva det igen. Men just nu är det inte ens att tänka på. Dessutom tickar alla klockor både fort och högt.
Jag är så otroligt tacksam och nöjd över att jag får vara mamma till dessa små pojkar! Så det är inte hela världen om det inte blir så.
Ikväll är det På Spåret och det gillar vi i vår familj att se på. Vi gissar och kan något lite då och då men det är svårt. Förra året låg vi på avd.44 med vår nyfödda bebis på permis på rummet och kollade På Spåret, drack en 33:a cola, åt mörkchoklad och salt and vinäger chips! Gott och mysigt, ett minne som jag verkligen gillar i hela kaosen som var då.

I veckan som gick fick jag en present. Presenten var mitt i prick när det gäller mig. Jag har aldrig varit på Melodifestivalen live, det har alltid varit en dröm, och någon hade tänkt på mig och gav mig den gåvan. Det var från oväntat håll men ack så fint och så stort! Det går inte att beskriva i ord vad den gesten betyder. :) Jag har underbara människor i mitt liv!

Nu ska jag se om jag klarar av att vila lite, tycker att det är svårt att göra det när familjen är utanför, vill ju ut och vara med dem. :)

Hajp

Tokungar!

Idag har vi firat lucia. Jag bryr mig eg inte jättemycket om det men det är kul att fira saker oavsett vad det är och får man dessutom klä ut sina barn och höra dem sjunga är det kul!
Jag blir så förbenat trött på alla diskussioner om pepparkaksgubbar osv. Var iofs utomlands när det blev aktuellt men jag tror att jag är ganska uppdaterad. Över 17000 likes på Facebook har gillat att man ska ha pepparkaksgubbar i luciatåget. Ok, ja, och det finns ingen motsida, det är en lärare på en skola och så ska man starta värsta mobben på fb. Inte klokt. Jag blir trött, trött på alla fördömande idioter som sitter i skyddet av sin skärm och uttalar sig än hit och än dit om saker och släpar in andra argument om att värna om sina svenska traditioner till diskussionen. Traditioner förändras och vi också. Och det är ingen som kräver det, det är bara ett påfund av den egna skaran för att öka skillnaderna mellan VI och DEM. Jag undrar hur många av dessa traditionsenliga människor som hade haft modet att diskutera och hålla fast vid sin synpunkt om den de argumenterade mot hade varit mörkhyad? Eller hur många som håller så principfast vid gamla traditioner för den delen. Hur många går i kyrkan på söndagar? Eller på julafton. De kollade nog inte på Kalle Anka kl tre på julafton för hundra år sedan iaf... Haha nä jag vet inte m jag ska skratta eller bli utmattad.

Iaf har vi haft en fantastisk resa och skönt har det varit. Lite kaos att komma hem till snölandet.
Lille har fått lite biverkningar av vaccinationen tror jag och han är gnällig.
Boba gick luciatåget UTE, vafan är det för jävla tradition, nä den vill jag inte gå med på! Det var kallt men han tyckte att det var kul! Jullisen har också varit tomte, han sitter inte riktigt normalt i sin stol. Bifogar bild! :)

Natti

Haha

Upptäckte att det såg lite ego ut att lägga upp en egobild i samma inlägg som hade rubriken Du är det finaste jag vet. Haha, jodåsåatte, det blir som det blir så att säga. :)
Snön från igår ligger kvar på många ställen. Nu är det På Spåret från igår på tvn, tack till svtplay! Mysigt!

Du är den finaste!

Tack Darin och Så Mycket Bättre som har dammat av Ugglas underbara Astrologen! Den texten är så mysig och fin, du är den vackraste jag mött, tänk att få det omdömet! Ska sova men den snurrar runt i huvudet på mig på repeat- om och om igen... Ikväll kom första snön, lite bara men ändå!
Gonatt alla fina!

En salig blandning!

Så kom dagen då jag skulle till doktorn, igår. Jag tog modet till mig och gick med en väninna till Kävlinge. Vi gick i tid för att jag skulle kunna vila om så behövdes. Det gick bra och jag behövde inte stanna direkt. Blev lite svettig och det kändes bra att gå. Vi började med att prata och jag berättade om mina teorier och tankar runt yrseln. Hon började med att ta mitt blodtryck och konstaterade att det nog var det för det är väldigt lågt. Men det är inget man gör ngt åt. Men vi skulle kolla lite andra saker också. Bl.a. Kristaller i örat, vilket jag också har tydligen och så tog vi lite prover. Innan vi skulle gå kallade hon in mig och berättade att jag hade lågt blodvärde. Så det är en salig blandning! Som tur är finns det övningar till öronen och järntabletter till blodet! Det hade varit jobbigt om jag hade kommit dit och de hade sagt att de inte hade en aning om varför man mår så dåligt. Nu tar vi nya tag!
Imorse på väg ut genom dörren ringde telefonen. Det var en annan mamma från dagis som ville berätta att det går magsjuka på Bobas avd. tråkigt! Så han fick vara hemma. Ist fick vi trevligt besök från Lomma. :)

Nu har julhjärtan kommit upp i pojkarnas rum. Jag ska hitta julstjärnor till vardagsrummet också, de andra gick sönder förra året.

Ha det gott!

Yr

Jahapp, då har jag gått och blivit yr, ja yrare än vanligt. Jag ska till läk nästa v. Så då får jag kollat det iaf. Det är sjukt störigt för träningen blir lidande och jag vågar knappt ta en promenad.
I går var vi på församlingshemmet som vi brukar på onsdagar. De har något som kallas efter dagis då vi sjunger lite, pysslar och leker och sen äter vi tillsammans. Det är supermysigt, barnen älskar det, man har sällskap och man slipper laga mat en dag, win win. Jag tänkte först inte eftersom jag ville vila mig men hallå med två busar blir det ingen vila. Och Boba ville så gärna dit. Prästen som håller i det är en tjej i min ålder ungefär, hon är en fin människa, varm och modern om jag tänker på de präster jag har träffat tidigare. Ja, alla i personalen är hjärtliga och trevliga, hade det varit så på alla arbetsplatser, religiösa eller ej, hade nog de flesta mått bättre.
Just nu ligger A och sover i soffan framför tvn, jag sitter i sängen och ska lägga mig och på min högra sida ligger en 11 månader och lite till gammal pojke och snarkar och i As säng på andra sidan ligger en snart 4 1/2 årig pojke. De är det finaste jag har. Kärleken till dem är för stor för att sätta ord på. Jag är så fantastiskt ödmjuk och tacksam över den uppgift jag har som deras mamma. De är bara till låns och jag gör mitt bästa för att de ska bli förståndiga, förnuftiga och fina när de en dag ska flyga ur boet och bli självständiga. Jag bävar men vill och ska försöka att leva i nuet, idag. Kom på nu när jag skrev den sista raden att en vän hade beskrivit ngt liknade i sin blogg, vi tänker väl alla så. Max är 14år och är väldigt nära vuxenheten, det har gått fort! Han är fin och en del av vår familj trots att han inte är här så ofta. Boba säger ofta min storebror-kusin Max, han är 14 år. Enligt honom är Max det bästa och coolaste som någonsin gått i ett par skor. Det är hans största idol tror tom att han klår Saade! Jag däremot, jag är fin men inte cool. "Mamma, du är jättefin, men du är inte cool". Nähä... Men faktiskt så vill jag inte vara cool i hans ögon, jag vill bara vara hans mamma.

Natti

Varje sak har sin plats.

Det är så även i vårt hus att var sak har sin plats, nästan iaf, men det händer ofta, speciellt med små att sakerna hamnar på golvet eller på andra ställen. Det kallas stök. Stök är besvärligt tycker jag för det tar inte hand om sig själv, vilket det såklart borde. Självrengörande badrum eller kök varför inte vardagsrum. Tycker att jag plockar för det mesta och då är här typ aldrig så som jag hade önskat. Det finns alltid något att göra men när barnen är vakna, speciellt den lille, när de sover eller så är det alldeles för ofta soffan med tvn eller datorn eller något annat mer lockande än plocket. Men man dör inte heller av lite stök...

:)

Tröja

Älskling fick denna tröjan av mig och pojkarna på farsdag. Jag gillar den!

Diskare

Vi har hela tiden tänkt att Julius kommer att bli elektriker eller bergsklättrare, han gillar att pilla med sladdar och han gillar att klättra. Nu vet vi att han även har potential som diskare, svårt att få plats i maskinen när han blir större bara... :) Han klättrade alltså in själv i ett obevakat ögonblick, ni ser ju så busted han ser ut.
Idag har vi bjudit föräldrarna på farsdagmiddag. Jag har även testat en ny träningsform på gymmet med Rebecca och hennes mamma, vi får se im hur det känns.
Annars har helgen varit mysig och lugn som jag nog behövde. Och i fredags hade jag kvalitetstid med min fina vän P! Alltid mycket trevligt och mycket skratt!
Natti

Marmelad och frön

I helgen skulle vi göra en pumplykta. Första gången för mig. Tyckte att den blev fin trots det. Då gjorde vi också en jättegod pump/potatis- mos med ciderkokt kyckling. Verkligen något som förtjänar att göras igen. Pumpafröna sparade jag för rostning, äter såna på filen varje morgon, så det var ju Superbra att kunna ta tillvara på dem. Vi var även på minneslunden i Landskrona och på Helens, Victors och Henriks grav i helgen lade lite blommor och tände ljus. Boba var med på båda och frågar mycket om döden och så just nu. Han tyckte det var spännande att vara delaktig. Jag frågade om vi skulle sjunga en sång när vi var på graven för våra nära, det tyckte han. Han valde rockspindeln så det blev den.
Jag gjorde honungsrostade nötter med pumpafrön och det blev mycket gott. Ett tips om det är någon som vill ha ett gott och relativt nyttigt snacks eller att ha på filen. Mumma. Och så gjorde jag pumpamarmelad, så jag tog verkligen vara på allt i pumpan!

Julius har för nuvarande sex fina tänder, går runt med stöd och pratar mycket. Lite mammmama säger han ju men det är nog inte menat till mig. :)
Skulle gått och lagt mig tidigt idag. Var uppe länge igår inför tvåårs-besiktningen som vi hade imorse. Men jag fastnade framför Twilight, som ni säkert vet älskar jag Vampyrer! Dessutom är det val i USA nu ju. Spännande!
Innan ikväll tog jag ett bad för första gången på hur lång tid som helst. Det var skönt! Skönt att ha lite tid för sig själv, ansiktsmask, egen pedikyr och mys. :)
Natti
Nu ska jag ladda inför läggdags.

Knack, knack

Knack knack på en ruta. Var är energin någonstans? Hittar den inte.
Knack, knack, jag hade köpt godis till ev busungar men de verkar utebli.
Knack, knack på huvudet, ta dig i kragen, gå och lägg dig och tanka energi tills im. :)

Natti

Idag är det...

STORSTÄDNING på G! Det är kanske därför jag ligger kvar lite extra och drar mig i sängen... :)

Fin pojke!

Torsdag

Idag har vi varit på IKEA och ätit och handlat. Vi hade inköpslista så det var inte så mycket vi behövde packa in i bilen. Imorgon ska jag till Ullared med mamma och P, mysigt men säkert uttröttande också.
Jag har haft en underliggande förkylning nu typ två veckor och har inte haft energi eller vågat träna. Hoppas verkligen att jag kan efter helgen. Mår inte bra av att inte träna. Försöker att promenera ist men det blir inte samma.
Idag blir det en familjebild som togs efter dopet härom veckan.

Lite ledsamt

Idag ramlade Julle och slog huvudet ganska illa så A fick åka in och kolla honom. Alla tester såg bra ut när de var inne men vi ska ha koll på honom under natten. Det är galet hur orolig man kan bli när det gäller ens barn och hur man klandrar sig själv för än det ena och än det andra.

Förra veckan hade han ju nässelutslag över hela kroppen så han såg skållad ut. Han fick medicin och det verkade hjälpa. Vi vet inte varför.

Ikväll var min systerdotter på besök hon åker och backpackar i Asien på måndag. Det är ledsamt att veta att vi inte kommer att ses på väldigt länge, samtidigt är jag så glad för hennes skull och hoppas på att hon har ett fantastiskt äventyr. Lite orolig är jag också men det försöker jag ignorera.
Killarna sover sen några timmar tillbaka och jag tänkte också gå och sova. Dock började Partaj på 5an nu och jag vill se vad det är för något. Får se hur jag gör.
Natti

Lite feber

Lille Julle har haft feber fast han har varit väldigt pigg ändå så vi avvaktar med att ta vårdkontakt. Nu på kvällen var han inte lika varm. Igår var jag, Max och Boba på skogslekplatsen. Det var en härlig höstdag och vi var där och lekte ett bra tag.
Nu ska jag plocka lite innan sängdags det känns lite som att skiten växer upp ur golvet och disken växer ur vasken. Samtidigt kollar jag lite på Livet är ett skämt på femman. Det verkar ganska bra. Idag bjuder jag på en bild på storebror, som är inne i en trotsig men väldigt rolig period nu. Vi skrattar ofta och mycket han och jag!
Natti

Upp och ner

Ner och upp!
Söndagar är allmänt jobbiga brukar jag tycka men efter gårdagens svacka har jag tagit mig i kragen. Jag vet att jag har ett syfte och jag tänker ta vara på det! Jag hittade en så mysig pläd i Lödde igår! 150 kr, det tyckte jag var billigt. Jag och Macke kollade film. Avengers, inte riktigt min typ film men den var ok.
Nu är killarna iväg och badar och Jullisen sover så jag har haft lite egentid. Gått och plockat lite sorterat papper och sånt roligt. Tänkte recapa lite på SOA eftersom jag inte sett på hur länge som helst.
Ha en mysig söndag alla vänner!

Månen

Just nu sover alla i huset utom jag. Deras andetag lugnar mig. Utanför huset ser det ut som om någon lyser rakt på oss, månens ljus är så starkt ikväll. Jag tror att dess kraft är mycket större än vad vi tror! Månsken är vackert!
Godnatt!

Bearbetning..

Kan man tvinga sig själv att bearbeta saker på djupet eller kommer det när man är redo? Jag hade bestämt mig för att börja avlastningen från ryggsäcken men har stängt den mer och mer igen, vet inte om det är medvetet eller omedvetet. Den känslan som kallas ångest, så som jag känner den. Kommer i mig flera ggr om dagen. Jag kan känna det bara av att veta att jag ska ringa ett litet samtal, gå någonstans eller bara genom att tänka på något. Jag har bestämt att jag inte vill ha det så här, jag måste aktivt arbeta för att inte låta den känslan bestämma hur och vad jag ska göra. SKÄRPNING!!!

Smärtan sluter sig runt magen och trycker, sliter och drar.
Långsamt sprider sig en känsla av obehag i hela kroppen. Ett lätt illamående gör att det är svårt att svälja undan saliven som bildas i munhålan. Tankarna irrar runt utan logik i huvudet hur ska jag någonsin kunna röra mig normalt med denna dysfunktionella kropp?
Utanför kroppen hörs det ljud, någon som pratar, en tv, en radio, barn, frågor skratt. Det hörs men jag hör inte. Jag vill svara men jag kan inte. Jag kan inte. Ljuden irrar runt tillsammans med tankarna i skallen. UT! Långsamt släpper den krampaktighet som intagit kroppen. Jag kommer tillbaka, jag är tillbaka tills nästa gång. Hoppas det är lång tid kvar till nästa gång!

Myslördag står på schemat idag, jag är så trött. Så trött!

Pizza och rött

Ikväll blev det lite hemlagad pirre och ett glas rött.
Innan var jag och Boba hos Alfie och lekte lite. Max är här och det är härligt. Han är superduktig för det mesta. Jag är sååå trött, de andra här hemma sa att jag borde gå och lägga mig för att jag såg så trött ut, så jag får lyssna p dem. Tack för alla fina kommentarer! Lillisen är lite bättre i förkylning men har ff svårt med andningen emellanåt...
Natti

Min bebbe

Nu är han förkyld igen och andningen är väldigt ansträngd. Jag blir så orolig att jag nästan slutar fungera... Medicinerna hjälper men han blir hysterisk bara han ser dem.

21000

Över 21000 likes på Facebook. Ett inlägg som är en kommentar på att någon försöker be om ursäkt för ett dåligt beteende. I kommentaren skriver en man att den som försöker be om ursäkt är en gris och en mängd andra hemskheter och att han ångrar sig för att han fångades på bild.
Ett: jag säger inte att det är rätt men när det händer sjukt mycket hemska saker varje dag, varje vecka i Sverige och i världen, är en full man som själv trillat över spåret kanske inte det som skär mest i mitt humanitära hjärta. Det är fel att råna, punkt. Men att skicka runt bilden på Facebook och hota, angripa och hata är faktiskt också fel. Plötsligt är vi tillbaka i ett 1700-tals miljö där allmänheten, på fb, agerar pöbeln. Detta är bara ett exempel av många.
Två: Om någon ber om ursäkt bör man väl i alla fall försöka ha ett öppet sinne, oavsett vad anledningen är till att man förstår konsekvenserna av sitt handlande. Straffet blir detsamma.
Jag tycker det är oroväckande att se denna utvecklingen inom sociala medier, speciellt på fb!

Identitet

Vi föds nakna. Av en mamma, som blivit befruktad av en man, en pappa. Ingen av oss har fått välja var, när, hur eller av vem vi föds. Barn är glada, de blir ledsna när de blir det men det är naturligt. Plötsligt börjar naturligheten förändras och påverkas av vuxenvärldens galna syn på världen om hur och på vilket sätt allt ska vara. Allt ska kategoriseras. Vilket kön de har, vilken hår/hud-färg, klasstillhörighet och vilket sätt de har. Det kommer från vår vuxna värld och våra vuxna värderingar. Vill min son ha typiskt flickiga saker som nagellack, hårband eller läppglans så måste han få ha det. Eller om hans bästa vänner r blandat med både flickor och pojkar så måste han få lov att ha det. Men han får kommentarer, både av vuxna och av barn att det är fel. Det är de vuxna som har fel. Barn måste få undersöka och vara nyfikna utan att få konsekvenser som gör att han blir ledsen. Barn bryr sig inte om hudfärg, de kan leka med vem som helst men det finns vuxna lägger sina värderingar i hur det ska vara och stöter ut hela familjer ist för att lära sig mer om familjen. Jag kommer på mig själv ibland att jag faller för mobben. Att jag tänker att jag inte vill ta på mina barn kläder som är för flickiga inte för att det spelar mig någon roll utan för att andra kan utsätta mina barn för otrevligheten pga det. Min stora son är mycket medveten om att han är pojke! Det kan hända att jag tänker att jag vill att de ska omge sig med rätt sorts kompisar för att undvika problem själva. Det går helt emot min absoluta övertygelse om att alla måste få vara som de är, leka med vem de vill och klä sig som man vill, bara man mår bra! "Don't let the bullies set the rules"
Vem orkar tro på och leva efter sina övertygelser när ens barn kan få konsekvenser av det?!
Haj!

24/7

24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan jobbar jag med världens viktigaste, roligaste, underbaraste, svåraste och mest krävande jobb man kan ha som människa. Att vara mamma/förälder. Det är egentligen inte konstigt att jag känner mig otillräcklig ibland. Har man dessutom en ganska tung ryggsäck på ryggen som behöver packas ur, kan det emellanåt kännas lite hopplöst. Om mitt tålamod tryter mer än vanligt kan jag nästan alltid härleda det till att jag inte är på ett bra ställe mentalt. Då vet jag hur viktigt det är att jag verkligen jobbar med mig själv och på att gå framåt i mitt känsloliv.
Av en slump, eller hur man nu ska kalla det, har jag hittat två likasinnade själar. De är på samma ställe men på olika sätt och tillsammans verkar vi kunna hitta de viktigaste bitarna till pusslet tillsammans. Vi kan fråga samma saker utan att veta att de andra tänker samma sak. Framförallt har jag fått ett annat tankesätt.
Jag har alltid tänkt att jag på många sätt kan påverka hur jag hanterar olika saker och hur det påverkar mitt liv. Det är ansträngande att jobba med sig själv och framförallt jobbigt.
Förra veckan mådde mitt barn inte så bra. På flera olika sätt märkte jag att han inte var helt i form. Min reaktion kunde ha varit, och hade förmodligen varit för några månader sedan, att bli arg på honom och ge honom konsekvenser när han uppförde sig på ett sätt som egentligen inte är okej.
Vi pratade, lekte och gick igenom vilka saker som vi kunde göra för att det kunde bli bättre. De senaste dagarna har problemet blivit mycket bättre. Det är en sak kvar, att prata med förskolan för där är något/några barn som inte varit helt snälla enligt honom. Inte allvarligt direkt men allvarligt nog för att belysas.
Avslappning och återhämtning har blivit viktiga ord som jag jobbar på. En kontinuitet i min träning och därmed släppa på spänningar är också viktigt just nu.

Ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.


Ha det bra!

Min storebror...

Idag skulle min storebror Henrik fyllt 45 år, helt sjukt!! 45 alltså. Han var 32 när han dog skulle fylla 33, som jag är nu.  Inatt twittrades det flitigt om William Petzälls allt för tidiga bortgång. Jag bara tänkte på familjen och deras sorg. Inte nog med att behöva tampas med chocken och sorgen över sin anhörigs bortgång utan dessutom bli påmind om det i alla medier så att alla vet. Stundtals kan det vara så att man vill ta en liten paus från allt som händer och inte tänka på det, då måste det vara jobbigt om den som går bort är offentlig och dessutom så kontroversiell som han är/var.  Men att människor som vill bli drogfria har svårt att få hjälp med sitt missbruk i Sverige idag är skandal. Missbruksvård är dyrt men missbrukare och kriminalitet är dyrare i längden, dessutom får människor betala med sina liv.

Dagarna som jag tänker på min bror och hans död blir mer sällan. Alltså han finns alltid någonstans och jag glömmer honom inte men det är mest om jag kommer i vissa situationer jag sörjer på riktigt.
Jag måste numera anstränga mig riktigt mycket för att höra hans mörka röst ekande inne i mitt huvud. Innan var det lätt. Då kunde jag bara tänka på honom så hörde jag hans stämma och såg den inre bilden av honom. Nu tar det så mycket längre tid. Med tid pratar vi egentligen minuter inte mer men för mig är det en stor ändring. Min inre bild av honom är egentligen mest en gestalt, en sammanställning av mitt sinnelag med honom. Hans långa kropp, hans varma mysiga kramar, hans mörka hår och hans personlighet, så det är inte en bild, som ett foto bild, utan mer en föreställning skulle man kanske kunna säga. Det känns sjukt jobbigt och sorgligt att tänka att jag inte har träffat, kramat eller pratat med Henrik på över tolv år. Han har inte träffat mina barn, varit med på mitt bröllop och han har inte funnits. Min mammas värsta mardröm var att något ska/skulle hända oss barn något och barnbarn också såklart. Och det har hänt inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger.

För veckor sedan berättade två helt underbara människor att deras största fasa var bland annat att deras syskon skulle sluta andas. Mina syskon slutade andas alldeles för tidigt.
Jag saknar min bror Henrik och idag fyller han 45 år. Jag är så glad att han föddes denna dagen för 45 år sedan och jag önskar att han fick uppleva den.

Till minne av min fina bror Henrik Swenson som lämnade vår värld för tidigt.
Har inga bilder på denna datorn på honom upptäckte jag...

Natti

Hej

Min motivationsbild!

Jullisen 2

På julafton 2011 var Julle 8 dagar gammal. Jag var inte säker på att han hade det bra och hade en lite olustig känsla i magen. Han skulle inte ligga helt plant eftersom jag upplevde att han andades lite annorlunda. Jag kunde inte slappna av och det var inte alls så fint och mysigt att fira jul som jag hade föreställt mig. Vi skulle ha det idylliskt med allt vad julen innebär och istället var jag så uppe i min oro för min bebis.
Det var mitt i natten när jag fick ringa 1177 för att Julle andades konstigt. Han var bara 11 dagar gammal och var som en liten fågelunge. På 1177 hörde de i bakgrunden hur han andades och de sa åt mig att ringa ambulansen. Det gjorde jag och de skulle skicka en bil. Så orolig jag blev. Ambulans känns så allvarligt och nu skulle min 11 dagars lille älskling åka in till sjukhuset med en. Vi blev fastspända på en bår jag sittande och han i min famn. Han andades snabbt, ytligt och rossligt. Tankarna snurrade, vad var det för fel, kunde han sluta andas, kunde det vara en lunginflammation. Syresättningen var ok men han fortsatte att andas konstigt. De har bara en läkare, vilket är jäkligt störigt när man är inne med ett litet barn som har problem med andningen och man är sjukt orolig, och han kom och undersökte min bebis och kunde inte ge något svar. Första inhalationen tyckte vi att han reagerade bra på men nästa ingenting. Han blev bättre men inte bra. Vi blev hemskickade på morgonen utan att ha fått någon egentlig diagnos men läkaren hade mumlat något om laryno manasi. I ett samtal med en vän fick jag ju klart för mig att det handlade om Laryngomalaci.
Det kändes skönt att veta vad det NOG var även om det var mycket jobbigt att inte ha en aning om vad det egentligen var, hur man kunde behandla och vad det innebar.
Nästa gång vi åkte in på sjukhuset för att Julle hade svårt att andas blev vi inlagda. Då tyckte den läkaren att det var synd om honom som behövde kämpa så för att andas. Dagen efter fick vi diagnosen bekräftat genom en kamera som trycktes ner i min bebis hals. Det var såklart jättejobbigt men det var så viktigt att få veta vad det var det handlade om. Det fanns inte så mycket info om hans tillstånd och allt verkade väldigt difust och det enda vi egentligen visste var att just hans laryngo var ganska lindrig och att det inte krävdes en operation just då. Jag var såååå orolig även för en operation även om jag var lika orolig för hans omogna struphuvud som kollapsade vid inandning. Det absolut viktigaste beskedet, det som nog gjorde att jag klarade allt stående på båda benen var att de sa att det inte är ett akut tillstånd dvs att blir det jobbigt för honom så hinner han opereras.
Julles första månader i livet satt jag upp med honom på mitt bröst och sov. Vissa nätter sov jag inget alls i stort sätt eftersom jag var tvungen, enligt mig själv, att hålla koll på att och hur han andades.
När jag berättade för folk som sa att jag måste ha det jobbigt, skrattade jag bort det och sa att det var sån tur att vi hade ställbara sängar, och tur var det men det var väldigt jobbigt och jag kan inte riktigt förstå idag hur jag orkade göra allt jag gjorde. All min tid gick ut på att lyssna på andningen, räkna andetag, vilket jag gör nu också, ju fler andetag desto jobbigare har min son det att andas, hålla koll på hans kroppsläge. Jag vet inte hur många gånger jag har tillrättavisat andra människor i synnerhet min man om hur man ska hålla Julle, för att man ska kunna underlätta så mycket som möjligt för hans andning. Det har varit en vana, min plikt. Om inte jag ser till att han har det bra vem gör det då.

Det är så jobbigt att skriva om detta. På många sätt, att sätta ord på saker ger en förståelse på ett annat sätt hur mycket av min energi och min vardag som egentligen har kretsat runt min bebis och hans andning. Jag får för mig under tiden jag skriver att om jag är för positiv så jinxar jag det och om jag är för negativ så blir det en uppfyllande profetia. Jag har alltså svårt att förhålla mig till min egen ställning och relation till detta.

Fortsättning följer....

Lille Jullisen...

Man kan säga att jag visste redan innan jag tog testet eftersom jag mådde så sjukt illa och jag hade alla symptom. Men när jag väl såg det där extra strecket på stickan förändrades ändå allt, det gör det för alla kvinnor mer eller mindre. Oavsett vilka val man gör eller vad som händer är det ändå en erfarenhet som påverkar en och ens liv på något sätt. Efter att förlorat ett barn i v.17 i september hade vi tänkt att vänta tills efter sommaren men på något sätt lyckades det bli innan sommaren. Nästan direkt började tankarna mala. Oron. Förhoppningarna. Fantasibilder i tankarna om att få ett barn till varvades med oron över att dessa positiva tankar inte var lönt att tänka, för jag ville inte förvänta mig något, inte bli besviken. De första illamående, oroliga veckorna kändes som år. Hur skulle det gå och hur skulle jag orka om något gick fel även denna gång. 

V. 16-17 åkte jag till barnmorskan, det var ungefär samma tid som vi upptäckte att hjärtat inte slog på min bebis förra gången. Med hjärtat i halsgropen gick jag upp till BM, jag var bestämd jag skulle försöka lyssna på hjärtljuden. Vid mina 3 tidigare graviditeter hade jag gjort tidiga UL men inte denna gången. Jag vågade inte. Jag hade ingen aning om hurvida där fanns ett barn, ett levande barn eller inte. BM försökte avråda mig från det men jag ville. Hon hann knappt sätta dopplern mot magen innan man hörde dunk, dunk, dunk. Då kom tårarna, då förstod jag att min dröm om ett andra barn kunde bli verklighet. 

När jag var gravid såg jag framför mig hur jag fick mitt barn, hur allt påminde om när jag fick Boba. Bebislyckan och hur alla kom på besök, hur pigg jag var precis som med storebror. 

Förlossningen gick superbra, tyckte jag, visst ont gör det men belöningen, bästa belöningen som finns. 

Efter ett tag märkte vi att han inte andades som han skulle och det lät som det var riktigt jobbigt för honom. Å nej, vad kunde det vara? Lunginflammation, jag hade ju precis läst om ett barn som dog av lunginflammation i samband med födseln. Skulle min bebis dö? Vad var det för fel? Vi kallade på läkaren som inte hade tid att komma. Väntan var lång och oron växte allt eftersom att bebisen andades mer och mer ansträngt. Läkaren kom och skrev in vår lille nykomling på neo. Vad var det som hände? Så skulle det ju inte vara. Nej, vi skulle få vår lille bebis och denna gången få gå till patienthotellet. Vi skulle inte ligga uppe på ett rum på avd. 44 och oroa oss över vad som kunde vara fel med vår bebis. Vi skulle inte spendera bebisens första natt utanför magen åtskilda. Men så var läget. På Neo tog de prover på honom, de gav honom napp, nan som han inte tålde och sockerlösning till tröst. Fast han skulle ha fått vara hos sin mamma. Dagarna där bestod av oro, olika besked om vad som var fel, viktuppgångsproblematik och annat. Det var jobbigt. Det var som en bubbla. Det som höll mig på mattan och som fortfarande håller mig på mattan är ju hur lindriga besvär Julle hade jämfört med andra barn som är och var mycket sjukare. Min fina vän som fick spendera månader på neo med sin lille pojke, sjukdommar, oro och en onaturlig miljö för en nybliven mamma och hennes bebis. Som vi kämpade med amning och på alla sätt vi kunde för att komma därifrån och när vi väl gjorde det var vi enormt lättade. 

Jag kommer att fortsätta med lite Julle inlägg som en del av min bearbetning av hans första månader. Ni får själv välja om ni vill vara en del av resan eller vänta tills jag är klar. :) 

Detta är allt för idag! Natti! 

Du är tjock!

Sedan April/maj har jag börjat jobba med att hitta en ny livsstil. Äta mindre och rätt samt röra mig mer. Igår ordnade jag träningskort och idag var jag och träffade en PT, vägde in mig och tränade en stund. Trots att det enligt mig gått lååååååångsamt att gå ner har jag ändå gått ner 5,5 kg sedan dess trots sommarens semester lyx.
Vi sitter i soffan och Bastian säger: "du är tjock!"
En kniv i hjärtat. Jag vet det. När andra barn eller vuxna säger så kanske jag ifrågasätter deras motiv att säga så. Men mitt eget barn som häromdagen ville gifta sig med mig säger: " min mamma är tjock som en tant". Flera gånger och han fortsätter fast han märker att jag är ledsen.
Jag känner inte alls igen detta beteende och undrar var det kommer ifrån. Han ljuger och säger att det är någon som jag vet att det inte är som har viskat detta till honom. Det spelar egentligen ingen roll. Han har inte haft någon uppfattning om tjock och smal på det viset förut. Jag vill inte att han säger såna saker om någon, till någon. Inga barn. Inga vuxna. Samtidigt blir jag arg på mig själv att jag inte gjort något åt detta innan. Men jag har haft mycket och huvudsaken är att det händer något nu. Det är framtiden som gäller!
Haj

Just nu...

Imorse kom Boba och frågade om han och jag kunde göra något själva idag. Det kunde jag inte tacka nej till. Så vi åkte tåg in till Malmö och gick på festivalen. Vi delade en langos, åkte några karuseller, kollade lite på rix fm festival och mös. Han är en fin pojke! Klok, social och pratglad. :) Min älskling!

Kramp

Vaknade för en stund sedan med kramp i benet. Så ont det gör. Nu är klockan åtta och hela familjen sover, bra! Jag har börjat gå till en kiropraktor, Elin heter hon. Hennes namn måste nämnas! Har haft en låsning i nacken i flera år, ett besök hos henne sen var den borta, sjukgymnasterna har inte klarat det på många år. Jag har lite svårt att slappna av men övar på det och en dag ska jag kunna meditera. Dessutom har jag kilovis, bokstavligen, med bagage och den ryggsäcken måste tömmas så att jag lättre kan gå framåt. Det är mycket tackvare min blogg och ni som läser, kommenterar och finns där som jag kan gå så pass lätt som jag ändå gör idag. TACK till alla! Var och en!
Nu kör vi!

Lämna mig inte ensam...

Anders semester är slut. Bröllopet jag fokuserat på så länge är över. Ena stunden översköljs jag av tacksamhet. Tacksamhet över allt jag har, mina barn, min man, min fina fina familj mina underbara vänner. Bröllopet var underbart, fantastiskt, alla var så glada och jag har nog aldrig fått så mycket beröm på en och samma gång. Mina fina vänner tog hand om min bebis trots att de själv har en bebis och en tjej på snart två. Jag känner mig ödmjuk och tacksam för att alla är så fina.
Boba har sovit hos sin farmor och farfar och jag har varit ensam med Julle och mina jobbiga tankar.
O som jag önskar att jag inte tänkte så mycket och bara var stark och inte brydde mig om små saker. Vissa saker är säkert inbillning men jag är för feg för att ta reda på sanningen. Utnyttjar vissa mig? Duger jag inte? Är där något problem? Det gnager och gnager... Det borde inte göra det för jag vet att jag inte har gjort något fel, särskilt i en speciellt situation, och skulle den personen ha utnyttjat mig eller nu vara sur för något och inte ta det med mig personligen då är hon inte värd min tid. För jag bryr mig om den personen och har aldrig sagt ett ont ord. Jag borde inte skriva detta i bloggen för jag vet att ni som läser denna undrar vem det kan vara. Men den personen läser med största sannolikhet inte min blogg och ni som är mina närmsta vänner kan slappna av för jag är inte feg mot er. Fråga mig inte... Skulle ni känna er träffade så är det bara att berätta hur ni känner så att jag slipper inbilla mig. :) Det är egentligen lätt.
Kanske är situationen jag beskriver ovan bara någon jag väljer att ödsla tid och energi på eftersom jag inte pallar ödsla den på mig själv.

I alla fall så var bröllopet i lördags perfekt. Jag hade förberett så gott jag kunde och det gick nästan enligt planerna. Jag improviserade en del och de flesta trodde att jag hade varit toast-madame tidigare.

Idag har jag myst med min lille älskling. Vi satt ute på en filt i skuggan och försökte njuta av, vad som kan vara en av de sista sommardagarna detta året. Han övar allt han kan på att ställa sig upp men klarar det, som tur är, inte själv än så länge. Han får upp ordentlig fart när han kryper/ålar sig fram här i huset och innan man vet ordet av drar han ner något från fönsterbrädet, borden eller vad som helst som han får tag i. Och han fullkomligt älskar sladdar, ingen sladd ligger säker när min lille plutt är på språng.
Min store älskling har varit borta sen i fredags och kommer hem idag. Som jag saknar honom, det ska bli så skönt att ha honom hemma igen. Han ska få världens största kram när han kommer!

Ta hand om er!

Pridevecka i Stockholm

Just nu är det Pride i Stockholm, helt sjukt ändå att det ska behövas en speciell vecka för att kämpa för sin och andras existens, att få vara precis som man vill och leva ut sina inre ideal. Men det behövs. Jag kan verkligen inte förstå, jag har så svårt att fatta att det fortfarande finns Homofobi och föreställningar om hur och vem man ska få älska. Jag råkar älska en man men kunde lika gärna ha älskat en kvinna. Vänskapsrelationer kan faktiskt ofta påminna om kärleksrelationer om man bortser från det sexuella. Och det är väl där den största skillnaden är att bli sexuellt attraherad. Själv kan jag definitivt bli attraherad av kvinnor lika väl som män fast jag har en tendens att dras till män. Nu är jag monogam så därför behöver jag inte känna efter mer men jag kan inte säga med säkerhet att jag inte skulle ha ett förhållande med en kvinna. Jag tror egentligen inte att någon kan säga det, om man inte lever med sin drömpartner. Man kan nog bli kär i precis vem som helst om bara ens inre spärrar tillåter det. På twitter har jag de senaste dagarna, till min förvåning, läst åsikter som jag själv tycker är så fruktansvärt förlegade. Om hål och vad som är till för vad och annat strunt. Som sagt har jag så svårt att förstå att man har åsikter om hur vuxna människor väljer att leva och älska. Det är väl deras ensak. Att det idag 2012 finns människor som hatar, gör illa andra människor för att de råkar vara kära i det som vissa anser är fel kön. Det är skrämmande att folk är så trångsynta, outbildade, okunniga eller vad det nu kan bero på. Sen har jag svårt att förstå att det är så mycket fokus på det sexuella hos homosexuella, varför? Varför ska man bry sig om vad som händer i andras sovrum oavsett vem det handlar om? Sjukt är vad det är att gå och bry sig så mycket om andras sexuella vanor och levene. Jag bryr mig inte om vad grannarna har för sig i det avseendet. Nej, acceptera alla som de individer vi faktiskt är och vi kan alltid lära av andra livsstilar och det är så spännande att lära.

Happy Pride

Lalalalandia

Efter några dagars semester i Danmark på Lalandia har vi nu kommit hem och börjar väl landa i tvättberg och dammråttor, vilket vi försöker ta bort en bit i taget. Det var mycket mysigt att åka iväg och det fanns mycket för barnen att göra. Kanske inte för Julle men för Bastian och de andra barnen. Det är ju helt nytt för oss att åka iväg med två extra barn, Max var också med, dessutom utan mamma och pappa som brukar vara med. Där brukar vi ha lite avlastning. Men det gick faktiskt bra. Jag sov inte särskilt mycket vilket verkligen visade sig igår när jag somnade i soffan inte en utan TVÅ gånger och dessutom hade jag, enligt A, sovit mycket tungt. Det var det värt. Vi reste med goda vänner och det var så härligt att ha dem så nära. Familjekänslan att sitta många vid ett bord och spela kort eller spela kubb på gräset med nära och kära. Ibland önskar jag att vissa bodde närmre. Bara att kunna svänga förbi om bara för en liten stund hade varit mysigt. Men vi får försöka styra upp dejter på andra vis. Det blev också väldigt påtagligt hur viktigt det är att känna de man delar hus/stuga med, speciellt om man har barn. Boba hade så kul att han var helt utmattad sista kvällen, mycket fart, fläng och intryck, han var så trött att han grät i flera timmar stackarn. Vi upptäckte att Julle älskar att bada så det ska vi verkligen försöka att göra mer. Idag har jag varit hos frissan och fixat håret, det gör mycket att göra det tycker jag. Annars har jag mest myst med familjen. Har en del att fixa med nu också. Är toastmadamme på ett bröllop snart, skolan, min fotovägg och annat fix i huset.

Jag har fått frågan här om hur det är med Julle och hans Laryngomalaci.

Jag kan inte fatta att min lille pojke har haft det så jobbigt med andningen. Även om det inte är jättelängesedan vi var inlagda jag och han känns det som att det handlar om någon annan. När jag träffade min vän Ps lilla dotter och hon var runt 11 dagar mådde jag sjukt dåligt över att min pojke hade varit så liten den natten vi åkte ambulans in till sjukhuset första gången. Det var som om jag fick lite distans till det och förstod att det verkligen har varit jobbigt. Innan han fick diagnos, innan vi visste om det var farligt och hur det skulle drabba honom. Julius låter fortfarande, när han inte är förkyld är det hanterbart. För första gången för några dagar sedan förstod jag att det är något han kan bli retad för om han inte växer ifrån det i tid. De flesta som känner honom och oss har vant sig vid det och många påstår sig höra att det har blivit bättre. Jag vet inte om det blir bättre eller om vi helt enkelt vänjer oss så vid ljudet att vi inte hör. Är det någon som inte träffar oss/honom så mycket brukar de reagera och säga att de förstår att vi tycker att det är jobbigt. Han är en riktig kämpe vår lille kille. Han has-kryper runt i hela huset eller springer i sin gåstol, han älskar mat och han pratar gärna med allt och alla sen vet jag inte om han kanske är lite tröttare än vad andra barn i hans ålder är, men det är inte något som jag lagt märke till. 

Jag ska se om jag kan lägga upp en film med hans läte så kan ni höra själv vad ni tycker. :)
Det jag har tyckt har varit konstigt under hela den här tiden är bristen av information om Laryngomalaci, trots att det drabbar några hundra barn per år, enligt läkarna. Jag menar när jag googlade det i början hittade jag en gammal artikel där de använde helt andra OP än vad man gör idag eller trådar på Familjeliv. Inga superbra källor direkt.  Så det kanske jag gör, skriver en artikel om Laryngomalaci. Julle är 7 månader och 5 dagar i dag BTW! :) 

Natti 

En annan tid.

Idag önskar jag att det var en annan tid. Dra täcket över huvudet och vakna om några månader. Samtidigt ser jag på mina barn och vill inget hellre än att följa varje steg de tar, varje dag. Känner mig lite låg och lite ensam. Det går över... Men det är jobbigt fram tills dess.
Haj

För att det är måndag?

Har haft en riktigt bra helg då vi hade möhippa för min fina systerdotter. Hon var verkligen supernöjd och verkade lycklig. Vi överraskade henne på jobbet, hon fick åka limo till Danmark som hon alltid velat.
I Danmark hade vi hyrt en svit där vi hade fest och mys tills vi käkade italienskt. Sen fick hon göra lite uppdrag i nyhavn. Efter det var vi och festade lite till innan vi gick ut på en riktigt bra klubb, Karel van Mander. Så bra att det inte riktigt kan jämföras med Malmös utescen. http://www.karel.dk/ om någon är sugen eller har planer att gå ut i Danmark och gillar det lilla extra så är den helt super! Det var dessutom white party så allt var vitt! :)

Men igår och idag har jag varit lite låg och varit småledsen. Antingen är det för att det återigen är måndag eller kan det vara att jag så länge hållt på att planera möhippan och varit uppe i det att det släpper nu och så. Eller är det en kombo.

Jag ska snart iväg och röntga mina njurar så håll tummarna!

Trett, mett och fint vär!

Idag har det varit fint väder. Vi var på 4-års kalas i Landskrona och sedan en snabb titt hos A's mormor. Allt var trevigt. När vi kom hem käkade vi och sen gick killarna ut och vattnade häcken och spelade fotboll. Själv skulle jag installera en skrivare utan vidare framgång. Jag hade varit sugen på poppe länge så när det väl var dags gick det fort. Lite för fort. Kanske bra för jag orkade inte allt. Nu är jag supertrött eftersom jag inte har sovit så bra i helgen. Jag ska gå till sängs nu och hoppas att jag vaknar imorgon utan smärtor och frisk som en mört. Vill så gärna komma igång med promenaderna igen.

Natti

Gör mig glad!

Laleh var så mycket när det var så mycket bättre. Men hon är ju så bra. Igår blev jag superglad när hon var med i Allsång på Skansen och framförde min absoluta favvolåt just nu, Vårens första dag. 

Hon är fantastisk och är sjuktbra live. Jag har sett henne live, några år sedan nu men hon var lika bra då.

Jag mådde bättre igår, sämre inatt och bättre igen på dagen. Hoppas att det är bättre imorgon. Jag är ganska trött och har ont lite här och var i överkroppen.  

Godnatt på er! 

Laleh- vårens första dag

Stenar

Vissa får ädelstenar andra får njurstenar, gissa vad jag fick.
Sjukt ont gjorde det iaf, mer ont än att föda. På ett annat sätt så klart. Har känt mycket smärta, detta var klart topp tre.
Var på begravningen idag, fint men jobbigt.
Jag har svårt att acceptera döden. Riktigt svårt! Det är ju fan att alla måste dö.

Mina killar!

Få till ett bra foto med killarna är inte lätt, speciellt inte med lillebror som helst skrattar mest mellan fotona. ;)

Lite tid

Just nu har vi ingen dator.. Dessutom har jag lite tid. Får passa på nu. Kalas imorgon då min lille/store pojke ska fira att han fyllt fyra. Han är söt. Han sa att: jag fyllde 4 år 13 juni som var i onsdags så nu imorgon fyller jag fem.
Vi var hos As mormor också och hälsade på. Det var jobbigt! Tänk så jobbigt och ensamt för henne som levt med samma man i 63 år och de senaste åren gjorde de allt tillsammans. Vi finns där iaf!
Nu ska jag återgå till städningen...

Fina S

Igår somnade S in. A's morfar, fina morfar. Det är mycket sorgligt. Han tog mig till sitt hjärta så fort jag träffade honom och jag honom. Jag kommer att sakna honom! A och resterande familjen ännu mer förståss. A älskar verkligen sin morfar....

Rätt och riktigt!

Givetvis har kära P rätt i sin kommentar om att As morfar är äldre OCH en superfin människa.
Han är på bättringsvägen tror jag. Det visade sig att han fick en liten stroke, hjärtinfarkt och lunginflammation samtidigt. Vi får reda på mer senare..

Julius går/springer numera omkring i gåstolen, äter barnmat och gröt. Nästa vecka blir han sex månader, stora killen.

Så nära får ingen gå!

Igår spelade världens bästa Kent på KB. Fantastiskt roligt, mysigt och häftigt var det. Vi lyckades på något sätt få nästan VIP platser och stod supernära dem. Jag har aldrig stått så nära på alla dessa konserter genom alla år! Det är sjukt hur Jocke Berg träffar rätt i så många av sina texter. Sånt som jag går och funderar på dyker ofta upp där. Så det hjälper verkligen att veta att det finns fler som går och tänker på samma saker ibland.
Det var mysigt att vara ute på stan lite och dricka lite vin men när jag kom hem var jag så glad över att vara hemma, där jag hör hemma. Så det bästa av två världar då och då går väl bra gissar jag.
Idag har vi kollat BB-finalen. Jag har aldrig förr varit så involverad i detta program. Jag hejjade så starkt på Amandus att jag till och med ringde och röstade. Dels är han snäll och omtänksam och dels är han supersnygg!!! Hade inget alls emot de andra men jag håller nog med om att om man har så lite pengar att man har svårt att ta hand om sina barn ekonomiskt kanske man inte ska köpa sillisar. Sen finns där fd deltagare som inte ens är värda att nämna eftersom de är så korkade.

Nu håller vi tummarna för att As morfar som blev inlagd på sjukhus för en liten stroke innan idag, blir bättre! Han är äldre men en superfin människa.

Min fina orkidé!

Jag har inte gröna fingrar, tvärtom råkar alla mina växter dö, men mina orkidéer har faktiskt klarat sig relativt bra. Speciellt den i sovrummet... :) konstigt nog.

Sommaren är här.

Då kan vi vara utomhus utan en massa kläder. Skönt!

Bättre

Bastian är bättre nu. Skönt men det var en jobbigt natt och jag har liksom inte hunnit ifatt idag. Nu sover han fint i soffan min fina kille!

Vad händer?

Jag kan knappt skriva. Är så orolig för min lille store pojke som for in till akuten för en stund sen. Han fick ont i magen och klagade över det ett bra tag, sen kröp han upp i min famn och somnade. Jag tog tempen under armen och han hade nästan 39 grader. Ringde 1177 som inte var någon större hjälp, han pratade mest om att det var svårt för honom att bedömma om han sov. Efter 1177s rekomendation försökte jag väcka honom. Han grät och tog sig för magen när han sa ajajajajaj. Han somnade om och A tyckte att vi skulle avvakta lite till. Efter en stund vaknade han till grät och sa att han hade ont, höll sig för magen och ulkade. Det kom lite men inte alls magsjuka liksom. Jag känner min son. Han är ingen som klagar för minsta lilla, ibland frågar jag när jag misstänker att han överdriver om vi ska ringa doktorn då säger han nej så har det försvunnit, men idag hade han ont, när jag frågade om doktorn så sa nickade han för han ville bara bli av med det onda. Vi bestämde att pappa/morfar, skulle köra honom och A in eftersom jag ammar och vi inte vill dra med Julle med tanke på smittorisken på en barnakut. De satte sig i bilen och det skar i mitt hjärta, i hela min kropp när han ropade efter mig. Min lille kille han ville ha sin mamma och här sitter jag och oroar mig. Mina känslor skriker till mig att sätta mig i bilen och köra dit, men mitt förnuft säger vänta. Och det är det jag gör, väntar. Vi får ta ny ställning till hur vi gör när A har ringt och talat om läget. Vi, jag och Julle, kom hem i fredags kväll efter den sjukhusvistelsen, en vecka senare blir det såhär. Min älskling! 

Hej

I denna stund...

Mina älsklingar!

Löööööööv!

Godpollenmorgon

Allt är toppen! Solen skiner, vaknar till underbart bebisjoller och kan knappt öppna ögonen.
Våren är underbar bortsett från denna jobbiga allergi. Varje år blir jag lika förvånad över hur allergisk jah faktiskt är. Trött blir jag också både av allergin och av medicinen. Just nu kan jag inte ta min ordinarie medicin eftersom jag ammar.
Idag fyller min fina mamma år. Hon delar dag med både kungen och svärmor. Tror vi firar det imorgon en stund ist. Idag blir det förhoppningsvis lite mys med min fina vän P och hennes flicka. Kanske t o m en eller en annan också. :)
Trevlig valborg!

Den senaste veckan.

Förra lördagen döpte vi familjens minsta medlem. Han var så go och glad på dopet. Tyvärr tog vi inga bilder men jag hoppas att jag får skickat till mig. Efteråt var vi här hemma. Jag hade lagt ner mycket tid och energi på mat osv. Så det var kul att höra från gäster att allt var fint, gott och bra. Synd dock att det fanns folk som gick innan efterrätten. Det var en fin dag och vi kom fram till att jag nog är lite gudig av mig. :)
Veckan som har gått har jag varit väldigt trött men har hunnit med lite plugg, promenader, bad och familjemys.
Har möblerat om i köket, tycker att bordet passar bättre på detta hållet?!
Nu ska jag nanna.
Natti!

Min fina bebis!

Igår var vi på akuten. Min lille sötnos hade andningsproblem. Vi fick kortison och antibiotika till honom. Han är ju mer utsatt än andra barn i hans ålder. Jag var så orolig när vi åkte in, han har aldrig behövt kämpa, kippa så mycket efter luft förut. Idag är han bättre och han är nästan alltid glad trots sina svårigheter. De sa det på akuten också, att han är en glad prick. Å vad jag älskar honom! Och storebror såklart!
Hej hopp

Inget bloggande

Såg att jag skrivit att jag skulle blogga dagen efter mitt förra inlägg. Ja, det blev ju inget med det. Det hade säkert varit ett bra inlägg.
Idag är jag låg. Hade mysig våffelfika innan, svärföräldrarna, S och A kom. Sen nämde svärfar/farfar för B att han kunde följa med dem hem. Han brukar aldrig vilja det. Nu ville han och jag tyckte väl att det kändes ok men när jag förstod att det var allvar blev jag plötslig jätteledsen och grät. Samtidigt uppmuntrade jag B eftersom det är nog bra för honom och oss att han vänjer sig vid att någongång då och då sova borta. Han har i stort sett aldrig sovit borta, iaf inte när det inte har funnits någon anledning. Han åkte iväg med dem och jag bröt ihop fullständigt. Säkert en halvtimme höll jag på och sen har det kommit attacker under hela kvällen. Jag tror att det kan ha att göra med att det var helt oförberett från min sida och att jag är extra känslig just nu.
Jag saknar min lille älskling supermycket och längtar verkligen tills imorgon. Och ja, jag vet att jag är töntig och larvig men idag är det så...
Igår hade vi påskmys i Eslöv av alla ställen. Verkligen trevligt. I Fredags firade vi lite här hemma.
Natti

Läkaren

Var hos läkaren med Julle idag. Han tyckte att det ändå såg ok ut, trots kurvan, så i nuläget är det behöver de inte operera. Skönt! Hoppas verkligen nu att det vänder!
Skriver mer i morgon. Är helt utmattad känns det som. Flera veckors oro släppte. Visst det är inte jätteallvarligt om han behöver op men han är så liten och det medför risker. Nu är han arg.
Natti

Det finaste jag har!

Oroar mig lite just nu för Julius och hans Laryngomalaci. På onsdag ska vi till läk och då får vi se... Bastian har varit på kalas idag hos hans bästa tjejkompis, överlycklig. :)

Tillägg till förra inlägget

En annan konstig sak är att man förväntas komma över/förbi sin sorg ganska fort. Gärna efter begravningen. I många kulturer och även förr i Sverige bär/bar man olika sorgmarkörer som svarta kläder, sorgband el liknande och det gjorde man ett-två år beroende på närhet till den avlidne.
Det känns mer rätt för det är efter begravningen, efter den första chocken, när kaoset lagt sig, den absolut jobbigaste tiden kommer. Att försöka anpassa ett liv utan en människa man älskar, vill prata med eller vill krama.
Hej igen.

Bakslag och kvävd sorg.

Jo inatt blev jag sjuk igen efter ett och ett halvt dygn på bättringsvägen. Så jag kunde tyvärr inte vara med på begravningen. Det kändes sjukt jobbigt för jag ville verkligen finnas där för min vän, verkligen, verkligen! Det hade varit jättefint för en fin människa. Att det var jobbigt behöver jag väl knappt skriva för det förstår nog alla.

Jag har tänkt mycket på senaste tiden på att små barn visar sina känslor som om de satt utanpå kroppen, är de glada så är de glada, är de ledsna så är de ledsna. Hade vi vuxna anamat detta mer och inte kvävt så mycket av våra känslor så hade vi antagligen inte mått så psykiskt dåligt hela tiden.
När jag gick på högskolan så höll vi mycket på med att tolka bilder. En gång visade professorn en bild på en tydligt sörjande kvinna. En slags sörjande som man mest ser på sydligare breddgrader, vad jag vet. Alla förstod att bilden inte var tagen i Sverige, Norden i alla fall. För här måste/ska man uppträda behärskat. Man kan inte bara slänga sig ner på marken och skrika ur sig sin sorg av någon anledning. För visst skulle omgivningen förstå det? Att man sörjer så att man bara vill skrika och benen inte kan bära en. Jag satt ner när samtalet om Helens hjärtstopp kom men inte Henriks och Viktors och jag lovar benen viker sig bokstavligen när man får såna nyheter för då är det överraskande. Egentligen vill benen säkert vika sig hur många gånger som helst efter det men man hindrar dem, man behärskar sig. Visst kväver många sorg här, varför vet jag inte, varför vi inte lär oss att uttrycka det vi känner på samma sätt som vi borde. Det finns givetvis många olika spektrum inom detta och hur vi upplever och hanterar sorg. Men jag tror nog att det är väldigt ovanligt att västerländska människor, om jag kan uttrycka det så, ger efter på sina känslor. Forskare menar att någon hittat på att ju mer behärskade vi är ju mer vi inte agerar på känslor desto mer civiliserade är vi. Dvs det som separerar mänskligheten från djuren, civilisationen. Frågan är då vad kostnaden av detta civiliserade beteende är värt med all psykiskohälsa, medicinering, ökad självmordsfrekvenser osv. Ja, hoppas att ni förstår att jag vet att alla är olika och att detta inte är ett medvetet utan inlärt beteende.

Nu ska jag vila så att jag kan friskna till.
Natti

Modersinstinkten eller BVC?

Vi var på BVC och vaccinerade lille idag, två sprutor fick han och ledsen blev han. Vi vägde och mätte honom också. Han väger ca 5600 nu och det är för lite. Han följer alltså inte sin kurva. Detta innbär att vi måste kontakta Läkaren igen, som har kollat hans Laryngo för är det så att de inte går upp i vikt som de ska opererar de. Förutsatt att det är Laryngon som gör att de inte gör det. Det har blivit lite värre och jag vet inte om jag har stoppat huvudet i sanden lite men någonstans inom mig fanns en misstanke om att det skulle bli så här. Jag har varit sjuk och har inte kunnat äta eller dricka direkt vilket har påverkat min mjölkproduktion. Kurvan har inte påverkats så mycket av det eftersom det handlar om en längre trend. BVC-sköterskan sa att jag måste ge honom ersättning så att han blir mätt, alltså alltid inte bara nu när mjölken har rubbats lite. Jag blev nerslagen av detta besöket och beskedet så att säga. Vi fick med oss ersättning hem. NAN trots att de sa på NEO att han inte tålde det ska vi prova det först sa hon.
När jag tänkte på det så kom jag fram till att visst blir han mätt. Han blir inte frustrerad när han äter/har ätit han kräks, vilket ska bero på att han fått för mycket, och hon sa att min mjölk är näringsrik som den är. Om det är laryngon så beror det på att hans andning tar så mycket av hans energi att han inte har riktigt ork och energi att äta så ofta/mycket som han behöver. Då kan jag inte se vad ersättning skulle kunna göra som inte mjölken kan. Vi gjorde ersättning och han tog flaskan men blev helt hysterisk när det rann ner i halsen. Så har det varit flera ggr när jag försökt idag. När jag ringde upp för att fråga om detta så fick jag till svar att jag skulle bara försöka igen och igen, vilket mest bara inför ytterligare ett stressmoment för oss båda, och angående det andra sa hon att det var viktigast att han blir mätt och att jag skulle försöka med ersättning i vilket fall. Så klart ger jag honom ersättning om han visar att han inte är mätt men ska jag verkligen lägga till ersättning tre till fyra måltider om dagen om han 1:vägrar om han 2: blir mätt? Jag förstår inte riktigt meningen. Om det är Laryngon i sig eller Laryngon i samband med hans förkylning så är det ju det då är det ju same-same med ersättning? Eller?
Vi fortsätter att prova imorgon och ser...

Imorgon är en sorglig dag, ett sista förväl till en stor förebild för mig och många andra. Tänker på mina fina vänner och deras förlust, det gör ont i hjärtat.

Godnatt

Tåg el inte tåg, det är frågan.

Fördelar med att ta tåget är bla att det är bättre miljömässigt, man kan sitta tillsammans på ett annat sätt, man slipper lasta in och ut vagnen ur bilen och att min son älskade det!
Fördelar med bil är allt utom ovanstående. Ska man ta tåget med två barn ska man: ha gott om tid, inte ha så långt att gå på destinationen.

Gårdagens utflykter var iaf trevliga i det stora hela. Men jag hade inte klarat att komma hem samma väg klockan nio på kvällen med en bebis och en 3,5-åring.
Bilder från vår lilla tågfärd!

Tänk om jag gör fel?

Jag ägnar stora delar av dagen åt att fundera på hurvida jag gör fel eller säger fel saker till folk. Det kan vara bästa vännen, dagisfröken eller grannen. Oftast tänker/reflekterar säkert inte alls de jag pratar med över det jag säger men jag inbillar mig det. Ibland kommer jag på mig själv att jag ursäktar det jag sagt eller gjort utan att egentligen inte behöva göra det. Alltså det är svårt att förklara. Det är småsaker bara men jag gör dem stora i huvudet.
När människor i min närhet genomgår kriser är detta mer märkbart för mig själv. Det är jobbigt men jag vet att jag har problem med det och försöker att hantera det. Jag och mina vänner pratade lite om detta häromdagen och det är väl bara att inse att ibland blir det fel och det är nog inte hela världen.
Jag har varit ute och gått idag, imorse var det regnigt men sen blev det superhärligt. En promenad hem från dagis tar 20 minuter annars idag tog den 1,5 timme eftersom vi tog omvägar och njöt av vädret.

Natti

Skönt!

Det är så skönt att det är finare väder. Har varit ute och gått, lekt på lekplatsen och varit en sväng i Malmö hos min fina vän.
En mysig dag.
Nu ska jag försöka sova.

En sorglig dag

Det visade sig bli en fruktansvärt sorglig dag idag... Är så ledsen och tänker på min finaste vän och hennes familj. Önskar att jag kunde göra ngt mer...

Neutral

Jag har alltid varit ganska neutral när det gäller Kungahuset i Sverige. Det är väl trevligt men jag skulle inte bli ledsen el upprörd om det lades ner.
Nu har det kommit en prinsessa och det är såklart jättekul för alla berörda. Det är inte det jag reagerar på, plötsligt slår det mig att folk är så innerligt villiga att ha kvar Kungahuset. Man har så svårt att acceptera att andra människor får skattemedel i Sverige men den familjen är undantaget. Jag tycker att det är jättemärkligt att det är så mycket mer accepterat att de får skattepengar än de som verkligen behöver. Jag kan visst betala några extra kronor för att behålla Kungafamiljen men det känns mer angeläget att behålla vårdpersonal eller skolpersonal tex. Det finns säkert många kostnader o samhället som är onödiga men det var just denna som var aktuell idag. :)

Mina fina vänner, jag tänker på er i er svåra stund. Det känns så orättvist och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att minska er smärta och ert lidande. Ni får ta er igenom en dag i taget och behöver ni hjälp och stöd finns vi här!

Hjärtedagen och återbesök.

Idag var det dags för återbesök. Jag har varit i farten i stort sett varje dag sedan A började jobba så denna veckan skulle jag ta det lugnt med inbokningar. Klockan ett var det bokat ett besök hos BM, så mellan dagislämning, vilket idag var badlämning, och BM la jag mig faktiskt ner raklång i soffan medan Lille sov en stund i vagnen. Har inte gjort det på jag vet inte hur länge. Det blev inte så långvarigt dock eftersom min plutt inte ville sova längre än en stund. Så då passade vi på att mysa och skratta lite och förbereda inför kvällens alla hjärtans- middag.
Vi gick såklart igenom förlossningen hos BM och det var eg. så som jag kom ihåg det. Den aktiva förlossningen räknade hon till 2-2,5 timmar. Så det gick verkligen fort när det väl var igång. Vi pratade även om Laryngon, amning och annat. Hon tyckte att jag var så lugn trots allt. Undrar om det är så att jag är lugn eller om jag bara har ett "brave face". Det kanske beror lite på för jag känner mig ledsen och orolig ofta men det är kanske framförallt när jag är ensam. I alla fall tyckte hon det och det tycker jag är roligt. Annars var allt bra.
Bilturerna är nog det jag tycker är jobbigast. Vi har ju båda barnen bak och gråter Julius blir jag totalt och brutalt stressskadad, kan inte tänka, det kränger i hela kroppen och jag mår dåligt. Han kan bli hysteriskt ledsen plötsligt och hela kroppen, hela min instinkt vill göra allt för att trösta honom. Oftast hjälper det inte alls att bara stanna och ge nappen eller något liknande. Dessutom är det kallt som sören och då är det ännu svårare att ta upp och ut honom ur stolen. Nä jag drar mig för att köra själv men också med A. Blir Lille ledsen så blir han oavsett om A är med eller inte. Vet jag att han är mätt så är det lättare. Kanske får jag börja väcka honom en stund innan och ge mat så att han är fullmatad innan vi sätter oss i bilen. Vad tror ni? Jag har alltid haft inställningen att man endast ska väcka barn/bebisar om man verkligen måste. Risken är ju att han blir mer tokig eftersom man väkt honom?!
Nu ska jag sova. Har haft väldigt ont i kroppen nu på em-kvällen.
Natti

Livet

Jag är så tacksam över att jag har mina killar härhemma. Just nu sover alla tre. Jag fick mig ett gott skratt när jag kom ut i köket och såg att A hade somnat ifrån en halv macka.
Det är några av mina vänner som har det jäkligt kämpigt just nu.  Som jag önskar att jag kunde göra mer, men man kan bara finnas där. Usch så jobbigt det är att inte kunna säga att "det kommer att bli bra, det kommer att lösa sig" när man vet att det inte kommer att göra det. Alltså man lär sig att leva med sorgen men den finns där alltid ibland tydligare, ibland mindre tydligt. Det finns inget annat val än att gå igenom det jobbiga och lära sig leva med det och så småningom kommer dagen, den dagen man förut aldrig trodde att man skulle få uppleva igen, när man känner sig lycklig, men inte hel. Jag har inget långvarigt tillstånd av lycka. Utan det handlar om små stunder av lycka, av tacksamhet. Framförallt över min vackra familj och mina fina vänner.
Mina tankar finns hos er mina fina vänner jag önskar att ni inte behövde drabbas av detta hemska onda...
Natti

Duktig

Plutt var så duktig hos farbror doktorn! Doktorn tog sig tid och svarade på våra frågor, vi fick både positiva och negativa svar ang. Laryngomalacin. Det kommer att bli bättre så småningom men kan bli sämre och blir det sämre får vi Operera. Ett mindre ingrepp men jag trodde att Julius hade en lindring form och skulle slippa. Vi vet ju inte kanske slipper han men kanske inte. Men men även om det är jobbigt är det en lindring åkomma om man jämför med andra och jag är glad att det inte är direkt farligt.
Haj på en stund

Det räcker INTE!

Jag blir förbannad, irreterad, frustrerad, ilsken, besviken och fruktansvärt ledsen över hur människor, sjuka och anhöriga blir behandlade inom sjukvården. I ett I-land som detta när man drar ner och drar ner på sjukvården för att gemeneman ska ha några extra hundralappar i plånkan varje månad. Det är fan inte okej.
Om vi börjar med mina nära som gått bort. Både Viktors och Helens död hade gått att förhindra om läkarna varit uppmärksamma. När det gäller Helen skulle läkaren inte ha beslutat att ta bort hjärtövervakningen, hade hon haft den, hade personalen kunnat återuppliva henne i tid, istället för att inte ha någonsomhelst koll på hur länge hjärtat varit stilla. Då hade inte skadorna på hennes hjärna blivit så omfattande och vi hade inte behövt stänga av respiratorn. Viktors läkare hade bara behövt röntga hans lungor för att se hur allvarlig hans lunginflammation var så hade de lagt in honom direkt, det ska de göra. Då hade han varit på rätt ställe och kunnat få den medicin/hjälp han behövde. De dog, togs ifrån oss för att läkarna gjorde missar!!! Jag får aldrig mer se dem, krama dem eller höra deras röster... De får inte se, uppleva deras dotter/syster gifta sig i sommar. Det är fanimej en stor sorg.
Sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat i samband med Julius svårigheter, har varit helt outstanding, fantastiska när det gäller patient- /anhörig-kontakt, speciellt om man ser till hur få de är, alla nya besparingar och hur lite de belönas för mödan. De berättade att from detta året ska ytterligare nerskärningar ske på några hundra personer inom SUS. Läkarna har inte tid eller tar sig inte tid för något extra knappt för patienterna eller deras anhöriga. Det är de som måste ta beslut och informera om medicinering till exempel. Sen får man inte tag i dem när man behöver. De, politikerna som beslutar, verkar tro att folk blir sjuka 9-17 vardagar, annars finns det en jourläkare som har femtioelva avdelningar att tillgodose ensam. Det är människor och liv det handlar om, är det verkligen inte värt mer än detta? Vi måste se till att förbättra vår bristfälliga sjukvård inte försämra!

Meningen

Med livet! Tillsammans med storebror såklart!!

På

Väg till dagis...

Kallt

TtNu är det kallt. Tråkigt att det inte är mer snö på sina ställen, om det nu måste finnas ngt. Allt är ju så isigt nu och det är inte kul alls! Jag har gått till dagis de senaste gångerna jag lämnat B men idag körde jag. Jag blev nojjig att den lille kunde ta skada av kylan på ngt sätt.
Det är så mycket nu att jag knappt hinner med. Men det är mest roliga saker som att träffa trevliga människor. I måndags gick jag, pojkarna, Madde och hennes lillplutt till Kävlinge och bibblan. Fikan där var ju jättebillig, det gillar vi! B klagade inte alls mycket och var väldigt duktig. Han fick åka lite pulka och rida på Maddes rygg en stund men ändå, så liten och gå så långt. Jag var impad. B är ju bara 15 timmar på dagis nu, i veckan. Efter promenaden mötte vi upp Pallis o M som kom o lekte lite hos oss.
Igår var vi i Lackalänga hela fm och lunch, mycket trevligt och gott. Efter hade J läkartid på Bvc. Allt såg bra ut och han väger 4740 och är 57 lång, dvs väger han nu vad B vägde när han kom. De sa att de inte ville säga ngt om hans andningsproblem utan att vi sparar det till nästa vecka och specialisterna. Sen hämtade vi B och åkte till Farmor o farfar i Malmö. Jag o Julle åkte en stund till Sanna sen där vi träffade en gammal vän som flyttat från Skåne och vi inte träffat på länge. Idag har jag hämtat mina nya glasögon, så fina. Eftersom B är bjuden på sitt första kalas var vi tvungna att köpa present på Nova och ett par skor till moi. Efter det åkte vi hem till Madde på fika, lek och mys!
Nu är jag astrött och har en låååång dag framför mig imorgon.
Bilden är ifrån promenaden i söndags, när vi letade pulkabacken som vi lnte hittade.
Natti, nu är jag sjukt trött.  

En månad

Idag blev vår Lillplutt 1 månad! Helt galet, fort och fantastiskt! Det är sjukt svårt att fatta och det är helt fantastiskt att han verkligen är här. Det var en lång resa hit.
Ibland ser jag på mina fina pojkar och kan inte fatta att jag är mamma till så underbara varelser.

Morgonmys

Storebror har börjat dagis igen denna veckan. Eftersom pappa kan lämna stannar vi hemma och myser istället. Resten av veckan har vi saker planerade.
Det är en hungrig liten kille vi har. Han växer och vägde 4300g och var 55,5 cm lång i måndags. Han är lika lång nu som storebror var när han kom och väger 400g mindre. I måndags var han tre veckor och tre dagar. Men han växer som han ska tom lite mer, vilket är bra, att han orkar äta bra trots hans ansträngda andning. Hans lugna perioder är guld och jag kan slappna av lite. Det är väldigt jobbigt annars att se och höra att han har det jobbigt. Tror att han kan ha en förkylning nu som förvärrar andningen. Vill ju bara att han ska ha det bra! Det kräver lite mer av oss/ mig som förälder. Jag vågar inte lägga ner honom när han har det jobbigt, inte köra längre sträckor i bil osv. Vi ska till läk 2/2 då ska jag fråga massor om hur vi kan underlätta vår vardag.
Nu ska vi mysa vidare.
Haj

Diagnos

I måndags var vi på BVC och frågade sköterskan vad hon trodde om andningen. Hon hämtade en läkare som tyckte att vi skulle åka in till Lund och kolla det så han skrev en remiss. Väl inne tyckte de att vi skulle stanna över natten för observation. Vi fick ett rum och beställde dit thaimat de har ingen mat där direkt. A åkte hem vid nio och jag var kvar med J. De kom några gånger och gjorde kontroller under natten. Jag sov ganska dåligt. Dagen efter kom A och B vid halv elva så väntade vi på en tid hos ÖNH läkare. Vid två kom vi till läk och han bedövade först Js näsa innan han stack ner en kamera i halsen via näsan. Det gick ganska fort och han sa direkt efter att det är Laryngomalaci, omognad av brosk på struphuvudet typ. Han sa att det är ofarligt om det inte blir värre och att mottagnngen som är experter på röster och struphuvuden kontaktar oss för ett besök om ngn vecka för att se hur det utvecklas. Det kan ta ett- två år innan det blir bra, kanske längre. Vi får bara se till att underlätta för honom så att han inte behöver kämpa för att andas tex hur han ligger, just nu funkar det bäst att hålla honom upprätt så jag sover med honom på bröstet, vid förkylningar, kolla så att han går upp i vikt som han ska när han blir upprörd eller så att han inte blir sämre på ngt annat sätt. Bastian var med hela dagen och var en jättebra storebror, jag är så stolt över honom. Mycket av vår, speciellt min, uppmärksamhet går till bebisen nu när han har haft det jobbigt och jag tycker att han hanterar det bra. Han sa till läkaren igår att hans bebis är sjuk men att han mår bra.

Ikväll har vi fått lite dåliga nyheter. En familj som står mig nära får negativa besked efter varandra. Tänker verkligen på er! Det häftiga i det hela är kämparglöden som de har, en trio av kämpar!
Natti

Oroligt

Ahhh så jobbigt och oroligt det är med Julius andningsproblem. Tycker att perioderna när han andas 'normalt' är mer sällan nu om ens alls. Läste om.en flicka som hade problem även i fyra års ålder. Nä minsann jag ska kräva svar imorgon. Min lille gosse... Det gör så ont i mig att se honom kämpa så för att få luft.
Jag ska inte klaga för han är så fin och frisk för övrigt men det hade varit så skönt att kunna slappna av liiiiiite bara. Önskar så att det inte är ngt långvarigt.. Eller att det blir värre.
Älskar mina pojkar så...